Frank Zappa - kung av Hippieland: Bort med gubbväldet

By ?

Bildjournalen, October 11, 1967

Han kallas "Kung av Hippieland" ..... Frank Zappa, 25-årig ledare för den amerikanska popgruppen Mothers Of Invention.

Zappa anklagar vuxen världen för att hänsynslöst utnyttja den unga generationen.

– Vår roll i samhället är FOR passiv, säger han. Vi är bara marionetter, och det är vuxna som drar i tåtarna.

Nyligen var Frank Zappa och hans band i Sverige. Bildjournalen passade på att intervjua honom - Kungen av alla hippies ...

Allting filtreras innan det släpps fram tilll oss!

 Så säger Frank Zappa, ledare för det psykedeliska bandet Mothers Of Invention, förnyare, en av de stora i "freak-out"-rörelsen och, händelsevis, enormt duktig musiker.

Hans röst är mjuk, och han talar lite tvekande, men trots det gör hans konversation ett kraftfullt intryck. Och den tilllåts aldrig att handla om något annat än det som "de" har för sig. "De" är alla människor som dragits in i medelålderns inskränkthet och som uu varje pris vill hindra den nya generatienen att få inflytande. Hans ganska grova skiljelinje mellan "oss" och "dem" går vid ungefär 25 år. Alla som är äldre (och det är Zappa själv!) är naturliga fiender.

När man lyssnar på honom kan man inte undgå att bli påverkad av hans åsikter om folkkomplotten. Hans resonemang är klart och enkelt:

– Nästan hälften av alla människor i Amerika är under 25 år. Dessa ungdomar utnyttjas ekonomiskt, politiskt, intellektuellt och känslomässigt av fiskögda, kallblodiga gamlingar (de som är äldre än 25 år). Ungdomarna har ingen som tillvaratar deras incressen. Deras enda röst är protesternas. – De diggar mig och jag diggar dem. Jag förkroppsligar deras ilska.

■■ Trots att tanken på en bortglömd och maktlös ung generation verkar lite malplacerad i ett land som styrs av så pass unga krafter som USA, så ligger det en hel del bakom det han säger. Ledningen för de stora industrierna ser på ungdomen som konsumenter, inte producenter, politikerna betraktar dem uteslutande som väljare och soldater, skolväsendet som elever. De ungas roll i samhället är passiv. Inget företag skulle drömma om att låta en ung pojke i värnpliktsåldern sitta vid direktionsbordet ...

Det är ingen tvekan om att Zappa har många "underjordiska" sympatisörer. De finns i alla grupper – från professionella skolrevolutionärer (som har Lösningen till alla problem) och ilskna ungdomsgäng i Watts och Harlem till de mest allvarliga musiker. Hittills har Zappas skivor inte matchats av något professionellt bolag, och ändå ligger de bland de mest sålda. Folk köper dem av olika anledningar: Ungdomar därför att texterna protesterar mot det de anser vara fel, vuxna, "gamlingar", därför att Zappas musik representerar en helt ny stil. Han använder rockens rytmiska spelsätt, medan melodierna är direkt inspirerade av gregoriansk kyrkomusik, Vivaldi, Purcell och Bach. Bäst kan man beskriva hans musik som mjuk och samtidigt kraftfull, titan att verka löjlig eller sentimental.

 Zappas filosofi innehåller sanningar som i mångas ögon kan verka initerande. Eftersom han inte erbjuder några genomförbara alternativ, står det öppet för diskussion om meningen med kritik verkligen skall vara att erbjuda nåzra alternativ.

Detta är kontentan av vad han säzer: Den äldre generationen är bankrutt – moraliskt och praktiskt – trots att den innehar alla betydelsefulla poster i samhället. Den har inte kunnat komma med något nytt utöver de nötta lögner som sedan generationer tillbaka inte fungerar längre. Ledarna i alla länder har som enda intresse haft att hindr nya idåer att bli till. Ungdomen tillåts inte att göra något utom att tjäna ideer som inte har någon mening för den. Unga män måste utkämpa de krig som är resultatet av den äldre generationens dumhet och snålhet. De unga måste dö för att de äldre skall kunna njuta makt och pengar.

Pappa skär förbehållslöst rakt igenom alla gränser. Han ser ingen skillnad mellan republikaner och demokrater, mellan USA och Kina. Överallt är det de äldre som regerar, som klamrar sig fast vid makten och hindrar utvecklingen, allt på ungdomens bekostnad. De äldres regim har resulterat i krig, hungersnöd, förtvivlan och hat, över hela världen. De har förverkat sin rätt att representera någon över huvud taget.

Vilken är då Zappas lösning?

– Var och en har endast ansvar för sig själv, säger han. Och var och en måste finna den lösning som passar hans mdividuella behov och leva därefter – oberoende av hur det påverkar andra människor.

Om jag har förstått honom rätt – och det är jag inte säker på – har han hoppat over det stadium som marxisterna kallar proletariatets diktatur och gått rakt på det framtidssamhälle i vilket staten har vittrat bort på grund av att den inte längre behovs. Det är i själva verket mycket enkelt: Om mänskligheten känner sitt ansvar, behövs varken krigsmakt, polis eller administration. Var och en vet vilket som är bäst för just honom. Tvister blir snabbt lösta, eftersom ingen behöver dominera för att kunna existera.

Det enda man behöver göra är alltså att lära människorna att ta ansvar.

Det låter ju precis som de slit, na framtidsdrömmar som folk fantiserade om redan för flera hundra år sedan. Aven om de visste hur världen borde se ut, men med få undantag var de alltför lata för att göra något åt den. När de väl hade utformat sin ädla filosofi överlät de åt andra att genom, föra den i praktiken. Det är inte så konstigt att resultatet blev sadistiska diktaturer som växte upp och terroriserade människorna under patriotismens täckmantel. Ledarnas maktbegär blev allt större, samtidigt som deras intellektuella förfall blev ett faktum. Klyftan melIan rika och fattiga, bildade och obildade, unga och gamla, mätta och hungriga blev allt större ... och allt skedde i utjämningens och förbrödringens namn.

Ytligt sett är det alltså mgenting som skiljer Zappas kritik från den kritik som unga människor i flera generationer har riktat mot samhället. Men ändå tycks det vara något speciellt med Zappa, som gör honom till något mer än en passiv drömmare.

Trots att han framhåller att han är alldeles oberoende av samhället är han fortfarande en del av det – även om det bara år i form av en vältalig protest mot det. Hans klädsel, hans sätt, hans hela attityd är inriktad på att chockera just de människor som han menar att man inte skall bry sig om. Han är ett ständigt irritationsmoment fölr en medelsvensson bara genom att finnas till.

Zappa föddes för ungefär 25 år sedan i Baltimore. Han är lång och smal och har oljigt svart hår som hänger ner på axlarna. Under hans otroligt långa näsa sitter en liten rnustasch. Ett litet Van Dyke-skägg som sitter lite snett på hakan har inte sett någon kam på länge, hans färggranna kläder är i slasigaste laget. Han tycker att det är tillgjort att ha sockor, och hans smutsiga tennisskor verkar ha haft åtskilliga ägare fore honom. Han ser alltså ut precis som en riktig beatnik – fullkomligt ansvarslös, brinnande av kärlekshat till det samhälle som han förkastar därför att det har förkastat honom. Kaffebarerna över hela världen är överfulla av dylika individer – en självgod, sluten grupp utan funktion eller avsikt ...

Mien trots att Zappa inte saknar några av dessa ensamma planlösa antihjältars yttre kännetecken, är han faktiskt mycket orgarriserad och arbetar väldigt hårt.

– Om jag vill att de unga skall förstå vad jag vill säga dem, så måste jag tala till dem på deras språk. De bryr sig inte om någonting utom sig själva. Därför måste jag vara en del av dem.

'Zappa talar till ungdomen med sin till synes brutala musik och med sångtexter som oupphörligt hamrar mot den moderna människans ovilja mot att följa hans ideer. Hans budskap kommer som ett apropå i hans ständigt upprepade refräng:

– När skall du göra något åt det som irrtterar dig?

De ungdomar som är hans "lärjungar" förstår bara vagt vad han menar och bryr sig knappt om det. För dem är han en färgstark musiker som slår an de rätta strängarna i dem.

Det finns ingenting av pedantisk föreläsare i honom. Han trivs, med det han gör, och känslan av fullkomtig frihet i hans musik smälter samman med de flesta unga människors improviserade liv. Ungdomar som av överflödssamhället skyddas för varje slag av verklighet. De har en vag aning om att någonting döljs för dem. Zappa ger luft åt deras misstänksamhet och deras behov.

Andå finns det ingenting improviserat i Zappa själv. Med fullständig hängivenhet har han lärt sig allt om musik genom att finkamma biblioteken. Han har, utan undervisntng, lärt upp sig till en utmärkt arrangör och har gjort ett flertal avantgardefilmer som fått väldigt fin kritik. Och hans musik är inte mer improviserad än en räknemaskin. Han har enorma kunskaper om de olika instrumentens möjligheter, och ingenting lämnas åt slumpen i hans partitur, som han skriver på anmärkningsvärt kort tid. Han får sin inspiration från oklanderligt långhåriga kompositörer som är fullkomligt okända för Zappas publik och antagligen även för musikerna i hans band.

Också i fråga om litteratur står han skyhögt över de flesta popmusikers vanliga lektyr. Han talar ledigt och hemvant om James Joyce, Hemingway och Gertrude Stein. Och han talar inte bara om dem – han har läst och förstått dem också.

Zappa omgir sig för närvarande med en svärm av desillusionerade söndagsbohemer. Som han föraktfullt kallar "freaks". Dessa har antagit defita namn med glädjeskrik och är stolta över det. Zappas och hans bands framträdanden är kända som "freak-outs", och publiken består av en underlig blandning av sluskar, narkomaner, allvarligt syftande musiker, ungdomar, som söker efter något att "tända" på, sociologer, politiska extremister av alla slag och förvirrade medelklassåskådare som förgäves försoker finna någon mening i allt oväsen. Zappa leder dessa beundrare med iskallt lugn, med knappt märkbara rörelser, men utan att någonsin förlora kontrollen över dem.

Det är svårt att avgöra vad de gentligen ser hos honom. Det mest troliga är att han utgör något slags fast punkt i deras konturlösa liv. Han dricker inre sprit och föraktur alla droger.

Antagligen kommer Zappa snart att tröttna på sin lättvunna seger. Han kommer att rikta sig till människor som har samma intellektuella nivå som han själv. Lyckas han få över dem på sin sida, kommer världen antagligen att få höra en hel del om Frank Zappa.

För närvarande har flera framstående affärsmän och managers börjat intressera sig för honom och förklaratsig villiga att satsa tid och pengar på honom och hans ideer. Zappa accepterar dem med samma artiga nonchalans som hans "freaks" får del av. Ingen rår om Zappa, och han kommer alltid att gå sin egen väg. Artig och fullkomligt ensam. ■