Frank Zappas problem

By Karl Dallas

Schlager, June 1983

Är Frank Zappa en rockmusiker? Ja några dagar i veckan, några månader om året kan han väl kallas det. Frank Zappa är egentligen en enmansarme som drar i fält med projekt som vida överstiger ambitionerna hos den ordinäre rocksnubben. Film, video, skivbolag och så detta med Londons Symfoniorkester.

Den engelske journalisten Karl Dallas träffade Frank Zappa i samband med uppsättningen av ett orkesterstycke i London.

Så denna gång är det en lite annorlunda och seriösare Zappa vi stöter på. Men visst tittar spjuvern fram emellanåt. Historien om när Bob Dylan kom och hälsade på är inte dum ...

Orkestern stämmer: Sju dagar av ett liv

Ett Frank Zappa-projekt är lite som världens skapelse, Med ett undantag – på den sjunde dagen vilar han inte.

Föreställ dig en kompositör/musiker/skivbolagsdirektör (han är allt detta, dessutom filmmakare, studioägare och självklart en av de mest beryktade band ledarna i rockens historia) som ger sig själv följande uppdrag under en vecka i London:

att repetera och uppföra en utsåld konsert, fem stora orkesterstycken med London Symphony Orchestra, samtliga fruktansvärt svåra (fyra och en halv dags repetition, konsert en kväll);

att inte ta den studio som var bestämd från början, eftersom den hade hyrts ut til I någon annan en kväll mitt i den vecka han bokat, och hitta en annan i utkanten av stan;

att spela in samma fem stycken på digital, 24-spårstape, och inte bara använda obekant Sony Multitrack-utrustning, utan också samtidigt grovmixa ner dem på 3/4 u-matic band via en pcm-låda (tre dagars inspelning);

att micka upp orkestern på ett helt nytt revolutionerande sätt, med prototypen för "pressure-zone"-mikrofoner som han fått låna av uppfinnaren, Ken Wahrenbrock;

allt detta utan att vara säker på om hela den digitala härligheten med LSO för full maskin någonsin kommer att pressas på compactdisc, men med full säkerhet om att han aldrig kommer få tillbaka ens hälften av de 800 000 dollars som projektet har kostat honom.

Zappas chefstekniker Mark Pinske, uttrycker det så här: "Jag har gjort mycket med Zappa som vi har varit först med. Frank är den sortens kille som sätter dig i knipa, och om du lägger av sätter han dig i knipa igen." Han skulle kunna lägga till att Zappa är på samma sätt mot sig själv.

Overturen: Rock' n' roll-klassisisten

Låt mig berätta allt om Frank Zappa för det är lätt att missförstå honom helt.

Om du förstår honom, kommer du kanske också att förstå den ofta förvirrade relationen mellan pop och klassisk musik, och på vilket sätt han – långt från att vara legendens kuf och vilde – står grensle över musikens huvudfåra. Vilket gör att hans skapelser förmodligen kommer att vara värdefullare i historiens öron än mycket av den uppstekta gröt som hamnar under rubriken nutida musik.

Mycket av förvirringen omkring Zappa och hans musik har sitt ursprung i de cirka 200 intervjuer som trötta dussinjournalister utsätter honom för varje år i sina försök att kittla läsar-

Ändå måste det sägas att han själv har haft stor del i skapandet av Zappa-myten. En legend som ofta skymmer den seriösa, hängivna, passionerade och perfektionistiska musikern bakom det fåniga getskägget, som likt en nerhalkad Groucho Marx-mustasch sitter under munnen som glappar friskt för att förse intervjuaren med just det där citatet som gör jobbet så mycket enklare.

– Jag tror inte det har funnits en enda person i rockens historia som blivit smädad i samma utsträckning som jag, inte för vad han gör, utan för vad han är, sa han till mig en gång.

– Jag brukar läsa saker om mig själv av människor som jag aldrig har träffat, som inte skriver om mina skivor men som angriper mig som människa. Det lämnar kvar ett intryck hos läsarna att jag är en vidrig människa, vilket är mycket DÅLIGT.

Själv beskriver han sin film Baby Snakes, som han just har redigerat ner från de ursprungliga två timmarna och 43 minuterna till 88 minuter för att kunna ge ut den som videoplatta, som en film om "folk som gör saker som inte anses som normalt".

Han säger att han gillar den sortens avvikare.

– Utan avvikare är all utveckling omöjlig. Jag tycker att samhället borde ha större förståelse för det de icke-normala bidrar med, för det är till deras eget bästa.

– De icke-normala behöver de normala som kontrast, och de normala behöver de icke-normala till att göra uppfinningar och skapa alla de grejer som de inte hinner med i sina vanliga liv.

Delvis beror det kanske på att folk gör det inte så ovanliga misstaget att förväxla skaparen med det skapade, för trots att han säger – "Jag erkänner att jag är road av kroppens funktioner" – så delar han inte sina figurers förkärlek för vad han brukar kalla ''apparater".

– Jag har en underbar fru och fyra barn, ett hypotek, arbetet.

Dessutom dricker han inte. Han är så mycket emot droger (LSD är en CIA-komplott, säger han, och kan citera kapitel och rad som bevis) att han har varit med på anti-drog skivor, och såvitt jag kan förstå är hans enda laster tobak, svart kaffe och arbete, inte nödvändigtvis i den ordningen.

Där finns också vansinnet som fortsätter att bryta fram även i hans mer "seriösa" (inte hans ord) musik.

– Jag har sagt det många gånger förut, och jag kommer att säga det igen: dumhet är på samma sätt som väte en av byggstenarna i universum. När man kommer underfund med det storslagna i själva dumheten, blir livsprocesserna inte bara mer uthärdliga men kan till och med bli riktigt trivsamma.

– Det finns mycket att säga om gammal hederlig dumhet. Det är roligt att göra det utan att bry sig om ifall folk får någon intellektuell tillfredsställelse av det eller inte. Lite andefattig boogie är kul. En hel säsong med det är inte kul.

Ett annat problem är att vårt överutvecklade sinne för kategorisering gör att vi har svårt att förstå varför en framgångsrik rockmusiker bryr sig om att försöka lyckas som nutida kompositör. För om Zappa är svår att förstå för rockbranschen, passar han ännu sämre in i de fyrkantiga rutor som är den nutida klassiska musikens kategorier.

Och ändå fortsätter han att försöka.

Redan 1967, året för hans första LP med The Mothers (hans skivbolag på den tiden, Verve/MGM, la till "of Invention" efter "The Mothers", eftersom de givetvis var väl medvetna om att "mother" är en vanlig förkortning av ett mycket känt oanständigt slanguttryck), jobbade han i studion med "Abnuceals Emuukha Electric Symphony Orchestra and Chorus" med nära 60 musiker för att dirigera ett stycke i två delar, Lumpy Gravy. Ett stycke som klargjorde hans musikaliska skuld till Stravinskij och en viss parisisk oljudsmakare, Edgar Varèse, vars slogan från 1921 – "Dagens kompositör vägrar att dö!" – prydde Zappas skivkonvolut under sextiotalet.

Samma orkester med det konstiga namnet ansvarade för de ganska dåliga bandupptagningarna från 1975, utgivna 1979 utan Zappas tillstånd som Orchestral Favorites. Tre av låtarna på den plattan, Strictly Genteel, Pedro's Dowry och Bogus Pomp, fanns med under hans konsert/studio-session i London nyligen.

''Genteel" dök också upp (med text) på plattan/filmen 200 Motels, där återfinns också Bogus Pomp och Holiday i Berlin, som finns med på 'Burnt Weeny Sandwich' från 1969.

1970 försökte Zappa spela in musiken från 200 Motels tillsammans med Zubin Metha och Los Angeles Philharmonic Orchestra, men det var inspelningarna för filmen i London med Royal Philharmonic Orchestra som resulterade i att han blev bannlyst från Royal Albert Hall eftersom hans texter innehöll ord som "kuk" och "behå". Detta gjorde honom snabbt ökänd.

Han lade ut 50 000 dollar på en stämning av Albert Hall för kontraktsbrott. Med hans egna ord: "Domarens slutliga dom var 'Den här musiken är inte obscen. Albert Hall har brutit kontraktet. Men – eftersom Albert Hall är ROYAL Albert Hall, är det du som förlorar.' "

– Eftersom jag inte ville lägga ut ytterligare 13 000 pund på att överklaga, lät jag det vara. Hur ska man kunna få någon rättvisa i det här landet? Folk är fixerade vid vissa saker som anständighet, och vad de tror är obscent och hotande, på ett sätt som passerar gränsen för vad som är bra för den mentala hälsan. Jag kommer inte att försöka förändra det här landets uppsminkade fasad. Det enda jag vill är att få min musik spelad. Så det får vara som det är med Albert Hall.

För många av rockbranschens enkla själar måste hans intresse för orkestermusik verka som ett försök att bli musikaliskt respektabel. Det är en dålig tradition inom 1900-talets populärmusik som kan spåras tillbaka till Deep Purple's rock-med-symfoniorkester, Artie Shaw's swingband med stråkkvartett, ända tillbaka till Paul Whiteman's ouppnåeliga dröm att "göra en dam av jazzen".

Men en jämförelse mellan Zappa's komponerande idag och någonting så i högsta grad kortlivat som Purple's flirt 1970 med RPO – vilket var ett försök att uppnå den klassiska musikens högre status genom att kalla det hela "Concerto for Group and Orchestra" och kalla de tre delarna "rörelse" ett, två och tre – gör det klart att ekvationen "pop=enkelt, klassiskt=svårt" är en missuppfattning.
Han erbjöd sig att skicka över styckena till LSO innan repetitionerna, men de avböjde artigt.

– Jag antar att de trodde att det skulle bli någonting i stil med de här låtarna där bandet spelar tjocka-tjacka-tjocka-tjacka och orkestern kommer in med nåqra smakfulla ackord, ta-dam, kommenterade han för mig i en bisats.

Trots-att han säger att han skriver tjugo rocklåtar under ett normalt år, jämfört med bara ett fåtal stora verk verk, är hans rocklåtar ofta lika komplexa som de större projekten. En "enkel" låt som Strictly Genteel – som han körde som extranummer på Barbican-konserten – är faktiskt mycket svårare att spela än vad de klart popinfluerade ackordföljderna kan få en att tro.

– Mycket av det här är förbannat svårt, sa han till mig efteråt. När jag stod och dirigerade Strictly Genteel tittade jag på de två första trumpetarna och deras ansikten vara lika röda som de här stolarna. Jag trodde att den här killen, han kommer att dö om han håller den där tonen. Jag tyckte verkligen synd om honom.

– Men när jag pratade med honom häromdagen sa han, "Oroa dig inte. Det är vad vi lever på."

Problemet förvirrade tydligen de flotta blaskor som skrev om konserten, som verkade ha varit osäkra på om de skulle skicka sina rockkritiker eller de som recenserar klassisk musik. Mannen från Times, f d rockredaktören Richard Williams, tyckte att det var "fruktansvärt deprimerande" och räknade upp en rad influenser som han tyckte sig spåra, allt från Ornette Coleman till Bernard Hermann's filmmusik till Psycho.

The Financial Times ville ha någonting "som också antyder popens brutala påstridighet". The Daily Telegraph i sin tur klagade på att Envelopes, det kortaste och kanske mest abstrakta av de fem styckena, inte var någonting annat än "en antologi med dagens klichéer från det det dubbla sammanhang som utgör rockmusikens klangvärld" (vad nu det betyder).

Inte undra på att Zappa har så lite till övers för kritiker.

Det egentliga problemet är att det inte finns något problem.

Allvaret som likt ett pokerfejs maskerar den uppspelta tonen hos så mycket "seriös" musik, är en pose som dök upp sent i musikens historia, och det hindrar många av de nutida kompositörerna från att ens försöka nå den stora publik som deras föregångare kunde vara stolta över.

För trots att Zappas musik är svårspelad, och leder musikerna till nya taktindelningar som inte bara är halvnoter och tredjedelar som de utflippade taktbeteckningar i Dave Brubeck's förhållandevis blygsamma rytmiska utflykter, är den inte helt otillgänglig för en modern publik.

Inte heller kan hans musik delas upp i klart avgränsade kategorier. Vi har redan sett hur musiken till 200 Motels dök upp både i rock och orkestersammanhang. Hans senaste LP, Ship Arriving Too Late To Save A Drowning Witch CBS, innehåller ett stycke för keyboards från Envelopes, och faktum är att det stycket uppfördes av Zappa's rockband under senaste (och sista, säger han) besöket i London.

Och trots att hans hängivna musikaliska perfektionism har betytt att mer än 200 musiker kommit och gått i ett otal sättningar under de senaste 22 åren – en lista som sträcker sig från John Lennon till den suveräna indiska sarangi-violinisten Lakshmirnarayna Shankar, förutom en mängd musiker från olika symfoniorkestrar – kan han lägga in ett riktigt gott skratt, både mitt i ett orkesterstycke och i en rocklåt som Broken Hearts Are For Assholes.

Faktum är att det var Bogus Pomp's "visuella och musikaliska upptåg" – dels en satir på John Williams tema till Star Wars, dels en rörande berättelse om förste violinisten som vill spela en solokadens – som upprörde Times utsände så till den grad.

– Jag tror att humor alltid är på sin plats, replikerar Zappa. Världen är vidrig på många sätt och det finns ingen anledning varför man inte skulle kunna få sig ett gott skratt när man går på en konsert med en orkester. Jag tycker att det är bättre än att man går dit och är allvarlig, du vet, man är koncentrerad och djup och allvarlig och tycker att man är märkvärdig eller någonting.

– Jag tycker till exempel att låten Bogus Bomp borde vara en standard låt på orkesterrepertoaren för den fungerar utmärkt för en orkester, Inte bara med tanke på den teknik de måste behärska för att kunna spela den, men de får chansen att göra en uppvisning, och det är kul för publiken, för där finns en massa små överraskningar. Och det är en fantastisk låt.

Konstigt nog för en så ''modern" kompositör, är alla utom ett av de fem styckena som spelades in i London mycket hårt strukturerat, och jag gjorde en invändning med samma undantag, att programbladet sa mycket om handlingen men inte mycket om musiken som sådan.

Men faktum är att hans kommentar till den udda låten – "Envelopes är uppbyggd med en ny harmoniteknik som utgår från sju- eller åttatonersackord som skapar sin egen kontrapunkt som ett automatiskt resultat av den ledande stämman" – kan nästan läsas som en parodi på en av de tekniska djupsinnigheter som man ofta kan läsa i klassiska programblad.

Han besvarade min invändning utan att på något sätt be om ursäkt:

– Om en människa kommer till en konsert och läser i programmet, vill han verkligen ha reda på funktionen hos harmonin och kontrapunkten? Han vill nog hellre läsa om vad det är frågan om. Det är inte en faktabok, det är ett programblad till en konsert, och det är menat att vara en del av underhållningen och därför är det utformat på det sättet.

– Jag tänker på så sätt att även om du inte känner till historien bakom musiken kan du ändå lyssna till den, men om du känner till historien bakom det hela så ger det musiken ännu en dimension. Eftersom det inte är några ord till musiken och de flesta människor, speciellt i det här landet, verkligen är det tryckta ordets fångar, så hjälper det dem kanske att hantera det.

– Det är en chock att konfronteras med det där om man kommer från en musikalisk värld där man inte förväntar sig att musik ska innehålla särkilt mycket, en övergång, en repris och så tonas slutet, vilket är vad de flesta musikkonsumenter är vana vid idag. De kommer dit och hör saker som är utformade med en helt annorlunda estetik i tankarna.

– Det måste vara ett straff för dem. De borde kunna få ut någon sorts glädje av det, och jag tror att små berättelser kan hjälpa till. Det är inte riktigt lika illa som med "Peter och vargen'', förstår du vad jag menar?

Det gör jag helt säkert. Jag lyssnade under repetitionerna, på konserten och slutligen var jag med i studion. Det som gjorde ett stort intryck i mitt medvetande var hur lite den här musiken kan relateras till något annat du hör i världen, Boulez och Messiaen är kanske ett undantag.

Och utan att påstå att han på något sätt är gammalmodig, den jämförelse som först dök upp i mitt huvud var den med Europa efter första världskriget: Bartok och Satie till exempel (men, intressant nog, inte Varèse).

Huvudtema: Inspelningen

Twickenham-studion är en spöklik byggnad stor som en flyghangar i Londons utkant, en före detta filmstudio med väggar tapetserade med säckväv för att ta bort allt eko (vilket de inte gör), med Zappa's egna ord, "världens mest glamorösa akustiska miljö".

– Vi hade en massa olika problem med upp-mickningen, talade han om för mig i limousinen den andra dagen på väg till inspelningen. Huvudanledningen till att vi är i Twickenham är att det är det enda golvutrymme vi kunde hitta i London just nu där orkestern får plats.

– Rummet är 20 gånger 35, någonting sånt, och vi är uppställda på längden. Det är akustiskt mycket dött, vilket betyder att när vi mixar blir jag tvungen att lägga till något sorts eko, för att ljudet ska få rätt färg. Det är något som jag hade hoppats kunna undvika, vilket är en av anledningarna till att jag skulle velat göra det på en teater eller i någon större lokal.

– Men vi prövade stadshus överallt och alla de vanliga ställena där LSO har spelat in andra saker och det ville bara inte fungera.

Förutom "the pressure-zone mics", av vilka de flesta är formade som flygande tefat över strängarna eller trekanter av plexiglas i golvnivå för cello och fioler, använde han den revolutionerande British Calrec-micken, placerad över huvudet på dirigenten Kent Nagano, "plus en samling favoriter från min egen samling, Neumanns och såna saker".

– PZM-mickar har ett starkt motstånd mot reflekterade signaler. Jag har spelat in sång med dem, och slagverk, många olika saker i min egen studio hemma, men det här är första gången jag har haft tillfälle att pröva dem på en orkester.

Det var synd, eftersom han använde Calrec-mickar som är idealiska för ambisonisk inspelning, att han inte gjorde en kvadratisk version.

– Jag känner väl till det sätt som Calrec-mickar ska fungera på, sa han, med avseende på deras flexibilitet vid mixningen, men jag vet ingenting om ambisoniska utgåvor.

– Calrec-mickarna spelar in på bandet i fyra kanaler. Det fungerar så att vi kan ändra vinkeln efter själva inspelningen.

– Vad man egentligen kan göra med Calrec-mickarna, för lyssnaren, är att man kan simulera deras position i rummet. Om den fysiska placeringen är fyra-fem meter ovanför dirigentens huvud, kan man genom att vrida på knapparna vid mixningen, få det att låta som om den var vid golvet, långt bak i rummet, på ena sidan. Det går att som det verkar flytta den för att presentera olika delar av orkestern vid mixningen.

Jag la märke till att med PZM-mickar monterade inuti pianot och AKG 452 och D-tolvor inuti trumsetet, är man så långt från de klassiska teoretikernas älskade x-upptagningsteknik man kan komma.

– Det är en bra teori, om man skriver musik för x-upptagninstekniken, men partituret var inte skrivet med tanke på den sortens inspelning, eftersom jag föredrar ett nära ljud på vissa instrument och det kan man aldrig få med x-upptagningsteknik.

– Jag vill inte höra musiken från hundra meters håll. Jag vill höra själva strukturen. Jag vill att en celesta ska låta nära. Jag vill få fram ljudet inifrån ett piano, inte ljudet av ett piano som kämpar med blåssektionen för att höras. Jag vill få fram ett nära ljud av alla de olika små slagverken.

– Med PZM-mickar får man ett väldigt transparant ljud, mycket rent och med en bra transient genklang.

– Den generella karaktäristiken på de mikrofonerna är inte som på rundstrålande mickar, men den är rätt bred. Deras upptagningsmönster är format som ett halvklot, och beroende på var gränsen går vid bakre delen av mikrofonen, bestäms storleken på halvklotet. Så om man har fyra eller fem blåsare på rad, och placerar en tefatsliknande mick över raden, kan den ta upp allting, förutom den omgivande atmosfären.

– Man hör vartenda litet klickljud, och det blir en väldigt mänsklig inspelning. Man spelar inte bara in instrumenten och tonerna, utan också människorna. Det är en struktur som jag gillar, bara de inte flyttar omkring stolarna allt för mycket.

– Vid ett tillfälle igår fick vi en fantastisk upptagning av någons digitalklocka som började pipa mitt under tagningen. Jag undrar fortfarande vem det var som var skyldig till den lilla katastrofen.

Trots allt var han på det hela taget nöjd med LSO. "De är ett trevligt gäng", sa han efter konserten som han tyckte var okej till 70 procent (en hög procent för den här hyperkritiska kompositören). Och efter den första ispelningsdagen sa han: '' Jag skulle vilja adoptera dem."

– Det finns en massa motstånd hos alla orkestrar mot att spela musik som de inte är vana vid, för de kan inte se ut och låta fantastiska första gången någon spelar den. De måste arbeta på det, och eftersom latheten är vad den är i det tjugonde århundradet är det svårt att motivera folk att göra saker som de är ovana vid.

– De här orkesterna är rätt bra med tanke på samarbetsförmåga. De är beredda att pröva allt. De är på mycket bra humör och de har rätt inställning för att pröva de här sakerna. Men jag vill inte påstå att de var mästare ens på att spela en sån här takt med tjugo toner, istället för fyra, fyra grupper med fem i varje. Det gick, men inte på det sätt det skulle gå.

– Man måste lära sig att tänka på ett annat sätt, räkna på ett annat sätt. Kent har varit mycket tålig när det gällt att förklara de här sakerna för dem, hur man justerar framförandet av tonerna så – eftersom alla instrument i orkestern låter på olika sätt och tonerna bildas med olika hastighet – att det låter som om folk spelar ihop. Vissa instrument måste spela före slagen, några måste komma efter, och sen verkar det stämma även om folk inte spelar exakt som det är skrivet på pappret. Han har haft mycket tålamod med dem, för att försöka organisera det här materialet.

– Men, det finns en gräns för hur mycket tid man kan lägga ner på att öva, och det är alltid knutet till mur mycket pengar man har till ett projekt. Det finns en gräns för hur mycket tålamod en orkester kan lägga ned på arbetet med små detaljer, för när man jobbar med några av killarna läser de andra dagstidningarna, och några läser en tidning om datorer, och någon annan läser en bok om camping, och det är klart att det blir tråkigt för några killar när några av de andra inte fattar allt för snabbt.

– Det har att göra med revir.

Postludium: Analogt-till-digitalt-syndromet

CBS som distribuerar Zappa's plattor på Barking Pumpkin records, kunde när detta skrevs inte säga om de planerar att släppa de nya låtarna på compactdisc. Att döma av deras försiktiga politik att importera bara 80 titlar i den första omgången, tror jag inte att det gör det.

– Den analoga vinylplattan är en svag länk, säger Pinske. Med kompaktskivan blir det inget slitaqe, man kan inte repa dem. De har hela den dynamiska bredden, och det är jävligt bra med det undantaget att just nu överför de en massa analoga inspelningar som inte är lika bra till det nya mediet och de säljer massor av redan existerande dåliga inspelningar och det visar inte hur bra det nya mediet egentligen är.

– Jag tror att lösningen vore att helt lämna stadiet med analoga plattor, när det är fråga om digital hifi-inspelning.

– Hur som helst kommer det att göra att de analoga plattorna blir bättre. Jag kan säga det, eftersom allt onödigt brus blir värre för varje steg, så om ljudet är renare från början blir det en bättre platta.

Zappa har ett äss i skjortärmen om de bestämmer sig för att hålla honom borta från compactskivorna.

Han planerar att ge ut de nya låtarna på videoplatta – utan bilder. Han är redan bekant med laservision-teknik och han har två projekt som är klara för utgivning: en 80-minuters version av Baby Snakes, och, ett annat video-projekt, The Dubroom Special.

– Inser du hur billigt det är att producera videoplattor? frågar han. Det kostar 3000 dollar att göra en master, och sen omkring 3 dollar per kopia för att pressa dem, Det är verkligen billigt, jag kommer förmodligen att ge ut de här fem låtarna vi har spelat in här i England som videoplattor med bara ljud.

– Videoplattan har ett stereospår, den kan inte förstöras, och alla som har Philips eller Pioneers laservision-utrustning kan spela dem, och få ett mycket bättre ljud än från en vanlig vinylplatta. Jag kommer förmodligen att kunna sälja dem för samma pris som en vinylplatta.

Men det är inte många som har utrustning för att spela videoplattor, invände jag.

– Jag kommer ändå inte att kunna sälja tillräckligt med plattor för att få igen allt det jag lagt ut på projektet, så vem bryr sig?

12 fragor till Frank Zappa

När kommer du tillbaka till Europa?

– Jag tänker inte turnera i Europa igen. Det var helt enkelt den sista turnén vi gjorde förra sommaren.

Varför, är du färdig med Europa?

– Jag vill inte säga att Europa har gjort mig någonting, men efter att ha turnerat här nästan varje år sedan 1967 tycker jag inte att det är någon utmaning längre.

– Det är inte särskilt inspirerande att komma hit och stå på en scen när större delen av publiken inte förstår vad jag säger. Jag måste prata långsamt och jag kan inte göra mitt bästa för dem. Jag måste alltid göra ändringar i showen så att de kan förstå utifrån sina egna förutsättningar.

Symfoniska konserter är inte riktigt den bild man har av Frank Zappa?

– Kom bara ihåg att vad folk skriver om mig är utanför min kontroll. Inte för att jag vill kunna kontrollera vad folk skriver om mig, det är ert jobb och det är er frihet att uttrycka er som ni vill. Men ni måste vara fantasifulla när ni hittar på hur jag är. Inte för att jag oroar mig. Jag har inte oroat mig på länge. Jag är trots allt 42 år gammal.

Har du slutat vara obscen?

– Absolut inte.

Hur kan man relatera den här symfoniska musiken till modemusik typ Stockhausen, Riley, Cage och så vidare?

– Det jag gör har ingen som helst relation till vad någon annan gör. Jag vill inte heller delta i det. Det är inte utformat för att få akademiskt godkännande, det är inte underkastat någons godkännande.

– Det här är vad jag tror händer inom dagens musik: en massa människor som är kända kompositörer eller anställda kompositörer eller någonting tvingas in i ett hörn där de måste göra saker som svarar mot en särskild sorts akademiskt godkännande, eller de måste anpassa sig till vissa konstgjorda normer som aldrig borde ha funnits.

– Om en anställd kompositör vill ha kvar jobbet så måste han vara så modern att man bara vill dö, varför skulle annars en kollega vilja ha honom kvar?

– Och eftersom det är där en massa kompositörer hamnar för att förtjäna sitt uppehälle, som lärare, eller på någon typ av deltidsjobb – för man kan egentligen inte tjäna pengar på att komponera musik, om man inte skriver barnvisor eller filmmusik eller någonting sånt – är det fullkomligt omöjligt att leva på att skriva balletter eller orkesterstycken eller stråkkvartetter eller någonting som inte är knutet till någon form av kommersiell nytta. Det går bara inte, därför börjar en massa människor med undervisning eller andra tråkiga saker vid sidan av. Och för att få behålla de jobben måste de göra en speciell sorts musik, som för det mesta inte är särskilt rolig att lyssna på.

Men rocken har skyddat dig från allt det, eller hur?

– Om det inte hade varit för rockbandet skulle jag aldrig haft råd med det här.

Den musik du gör idag påminner om något Satie skulle kunna gjort, om han levde idag.

– Jag gillar hans musik ... men jag är inte så bekant med den som med annan musik. Jag har bara en platta med honom.

Vad hände med dina klassiska LPn, de plattor som inte går att få tag i?

– Det var en del av förlikningen vid rättegången mot Warner Bros. Jag har fortfarande en annan rättegång mot dem, men den första delen är avgjord, och jag har fått tillbaka hela min katalog. Det är stor efterfrågan på den tidigare katalogen, men den har varit slut ett tag nu.

– Det enda som verkligen är tragiskt är att de människor som har haft hand om banden har förvarat dem dåligt. Oxiden har fallit av banden till de första skivorna, så att man kan se igenom banden. Det kommer att bli svårt att rekonstruera plattor som Freak Out, We're on!y in it for the money, Lumpy Gravy och en del annat. Banden har förstörts under förvaringen – inte helt och hållet, bara närmast spolen.

Det har ryktats om att du skall arbeta med Dylan?

– Han har faktiskt frågat mig om jag vill producera hans nästa platta men det finns inget kontrakt ännu, så det hänger fortfarande i luften. Om det blir av så drar vi igång omkring den 15:e februari. Om det inte blir av, så blir det ingenting.

– Han kom hem till mig och spelade sina elva nya låtar och jag tyckte att de lät bra. Han verkar trevlig. Det blir nog inte så svårt att jobba med honom.

– Jag frågade om låtarna handlar om Jesus. Jag sa "innehåller de något om Big J" och han sa nej.

– När jag tog med honom upp i övervåningen och frågade om han ville ha en smörgås skällde min hund på honom. Jag sa åt honom att han måste akta sig för min hund gillar inte kristna. Han skrattade inte men det kanske han inte brukar göra.

– Han läste inte upp nåqra av texterna för mig, men jag kan tala om vad två av låtarna heter.

– En av dem handlar om Blind Willie McTell, någonting om att ingen kan spela blues som Blind Willie McTell. Den andra låten hette någonting som Here comes that jerk from Roll in Stone, eller någonting sånt.

– Mest bara nynnade han och spelade dem på pianot.

Vad har du emot Dixieland-klarinett?

– Låt mig göra det här helt klart från början. Jag har varit i New Orleans många gånger och jag har stor respekt för dem som banade väg för den traditionella jazzen. De som gjorde de ursprungliga inspelningarna, och spelade en musik som de trodde på och gjorde det rätt, då, då var det bra.

– Jag talar om dagens moderna Dixieland-klarinett.

– Nu blir jag sjuk varenda gång jag kommer till New Orleans. På den senaste USA-turnen fick jag tarmkatarr precis före en spelning i Texas. Jag var verkligen sjuk. Jag kunde inte äta någonting och jag kunde inte sova och jag var på väg att skita ut hjärnan efter en vecka.

– Vi var tvungna att stanna i New Orleans i tre dagar. Mitt hotellrum låg på andra våningen rakt ovanför en av de där Dixieland-klubbarna som är öppna fram på småtimmarna, där de spelar The Saints Go Marching In tills man bara vill dö. Det gick inte att stänga ute ljudet.

– Fattar du? Jag har fått aversionsterapi mot Dixieland-klarinett. Dixieland-trumpeter också för den delen. Så om du är tradjazzfanatiker behöver du inte känna dig förolämpad.

Lyssnar du mycket på jazz?

– Inte egentligen. Jag brukar lyssna på en del jazzplattor. Jag älskade Charlie Mingus plattor. En tid gillade jag Horace Silver. Det finns en Archie Shepp-platta från Donaueschingen som jag gillar, men jag är inget jazzfreak. Jag har inte gått ut och sökt upp det som är nytt inom jazzen. Jag har tappat lusten på grund av de nya diskojazz-esteterna.

– All form av pseudo-improvisation över en pseudo-discorytm för dig inte längre än härifrån till din Mercedez, och det verkar vara så med det mesta inom jazzen idag – i USA. Jag vet inte det kanske är helt annorlunda i Europa, men det mesta som får passera som jazz på de amerikanska radiostationerna är bara skräp.

Vilken musik lyssnar du på?

– Jag försöker undvika det. Jag gillar inte att lyssna på radio. Om någon sätter på radion i bilen ber jag dem stänga av det. Det är bara av en händelse som jag råkar höra någon annan musik än den jag jobbar med.

KARL DALLAS

COMPACT DISC – Den nya grammofonskivan med laserteknik. Extremt bra ljudåtergivning.
VIDEO DISC – Laserskiva för video i LP-format.
PRESSURE-ZONE MICROPHONE (PZM) – "Tryckzonsmikronfon''. Ny typ av mikrofon med revolutionerande teknik. Man kan spela in en orkester med två mikrofoner och få ett äkta ljud. Samma upptagningsförmåga som två öron.
AMBISONIC RECORDING – Flermikrofonsteknik för att uppnå naturlig rumskaraktär på ljudet.
X-UPPTAGNINGSTEKNIK – Uppmickningsteknik. Två mikrofoner i kryss.