Francis Vincent Zappa, direktör, 39 "Det jag gör är inte normalt"
By Joachim Stokstad
Frank Zappa, rockgeniet som slog igenom hos discofolket med "Bobby Brown", har bytt stil. Den vildvuxne revolutionären från 60-talet har blivit en korrekt, kortklippt och drogfri skivbolagsdirektör som helst umgås med sin familj. Men lite av galenskapen sitter i.
Det upptäckte Joachim Stokstad ...
• • • Får vi presentera film- och skivbolagsdirektör Francis Vincent Zappa, 39. Lever sedan tolv år tillbaka med fotomodellsköna hustrun Gail i den prominenta villastaden Royal Biscayne på den amerikanska västkusten. Har tre barn, sönerna Dweezil, 10, Ahmet, 6, dottern Moon Unit, 12, och väntar dessutom – produktiv, effektiv och rationell som han är – tillökning. Är korrekt kortklippt och med en lätt begynnande flint upptill. Använder inga droger, rör sig sällan utomhus utan livvakten och säger sig inte ha några andra vänner än familjen. Tjänar ett par miljoner kronor om året, arbetar i hemmet och lever allmänt ett ganska tryggt, borgerligt liv.
– Nä, nä, det här måste vara fel, vi snackar inte om samma person, säger säkert du inbitne Zappafan som minns Den Store Revoltören från 60-talet.
– Nä, nä, säger också Frank Zappa själv. Skulle det förändra någonting om jag i stället bodde på ett skitigt tredjeklasshotell? Skulle det var mer moraliskt? Och att min familj är mina enda vänner är för att dom är dom enda personer jag känner som jag inte behöver skicka dollarcheckar till. Klippt mig har jag gjort för att jag tröttnade på att besvara alla stupida frågor om 60-talet. Tio gånger har jag testat att röka marijuana. Varje gång fick jag ont i huvudet och halsen och mådde illa. Varför skulle jag då fortsätta?
Gubbsjuk snuskhummer
Faktum kvarstår dock, detta är bilden av Frank Zappa i dag. Denna musikaliska kultfigur som för snart femton år sedan chockade den etablerade rockvärlden, inte minst USA, med LP:n "Freak Out!". Han som lät trycka upp affischer med sig själv sittande på toaletten, han som vågade driva med och kritisera det allra heligaste, han som lyckades bannlysas av varenda radiostation i Staterna som inte benämndes underground.
Men, gott folk! Det är inte hela bilden eller sanningen. Fortfarande är Zappa en "outstander", i alla fall musikaliskt. Han kallas för allt från rockens filharmoniker, sjuk galning, svårgreppbart geni, klantig alternativt originell supergitarrist, nutidsfilosof, gubbsjuk snuskhummer, viktig socialdokumenterare, diktator, musikalisk vetenskapsman och innovator, rockkonstnär, superproduktiv kameleontgestalt till smart affärsman med sinne för trender. Och Gud vet allt, för resten!
Det paradoxala är väl då bara att pappa Zappa är allt det där, på en gång. Men framför allt är han musikalisk vetenskapsman. I källaren till sitt eget hus har han inrett sitt eget musik.laboratorium, kallat "Dr Zarkovs Secret Lab In Happy Valley" (efter Dr Zarkov i serien Blixt Gordon). Här tillbringar han en stor del av sitt liv, sitter som en medeltida alkemist och experimenterar fram och tillbaka tills det låter precis som han vill ha det. Erkänner utan åthävor att han är perfektionist ut i fingertopparna.
– Kan man vara annat? frågar han förvånat. Jag är precis så mycket perfektionist man nu kan vara i detta tjugonde århundrade.
Sju LP på ett år
Det är inte lite han lyckas frambringa i sitt laboratorium. 1979 har nog varit ett av hans absolut mest produktiva år någonsin. Purfärskt material har han givit oss i form av dubbel-LP:n "Sheik Yerbouti" (Shake Your Booty, rocka röven ... ), rockoperan "Joe's Garage act I" och nu senast den dubbla fortsättningen, "Joe's Garage acts 2 & 3". Något äldre inspelningar har vi fått på "Sleep Dirt", "Studio Tan" och "Orchestral". Allt detta gör inte mindre än åtta plattor på ett år!
– Jag har en trippel-LP med "Joe's Garage act 4, 5 & 6" klar, men den släpper vi inte förrän i september. Den är mixad och klar, säger Frank och ser ut som om det vore den naturligaste sak i världen att jobba 24 timmar om dygnet.
– Det är ingen bragd att spotta fram plattor på löpande band, om det bara är skit, fnyser antiförståsigpåarna föraktfullt.
Och det stämmer ju. Det är bara det att Zappas plattor är så makalöst genomarbetade, avancerade och tekniskt fulländade att den teorin faller pladask i ankdammen. Oavsett om man nu inte kan med hans minst sagt speciella musik.
Nu är det rätt många som "kan med" Zappa, i alla fall nutidens version. Sin första mer kommersiella framgång hade han med "Apostrophe (')" som sålt mer än 30 000 exemplar bara i Sverige. "Sheik Yerbouti" gick ännu högre. Själv förklarar Zappa sin popularitet:
– Min musik är ovanlig, och det är den därför att folk matas bara med en typ av musik på radion hela dagarna. I den musiken finns bara ett tillåtet komp, tre tillåtna ackordsättningar och fem tillåtna ord: "baby, love, tears och joller joller". Jag jobbar utanför den snäva ramen. Jag är rationell. Jag kan välja mellan att skriva olika, nya saker. Jag skulle till exempel kunna spela på ett pianos alla tangenter samtidigt, låta en grävmaskin köra över pianot, för att låta detta följas av en mindre atomexplosion. Det är inget galet i det, så länge det görs på ett meningsfullt sätt!
Potpurri på galenskaper
Före intervjun visar Zappa sin nya film, "Baby Snakes". Det är ett två och en halv timme långt spektakel som han bekostat själv. "En film om folk som gör saker som inte är normala", säger reklamen.
– Det jag gör är inte normalt. Jag arbetar ständigt, för mig är det en livsnödvändighet. I och med mitt ovanliga arbete hamnar jag i dom mest underliga situationer och sammanhang. Att, som här, sitta på en presskonferens och svara på frågor – det är ju ungefär lika vanligt som att ha samlag med en sjöstjärna ... "Baby Snakes" kostade mig 480 000 dollar ur egen ficka. I USA är det lika med en mikroskopisk lågbudgetfilm. Hade jag pengar skulle jag gärna göra film av "Joe's Garage". Men, som sagt, pengarna tog slut med "Baby Snakes" och jag passar inte in i dom kretsar där filmfinansiärerna rör sig.
Första delen är ett potpurri på galenskaper, monsterscener, Zappadockor, hamburgare som äter människor, och lugnare avsnitt med bandet bakom konsertscenen. Andra delen är från konserter i New York, och visar verkligen att allt kan hända när Zappa står på scen! Kul att se för den som inte bevittnat en dylik företeelse, men aningen långt. Zappa förklarar att han förmodligen kommer att klippa ner den om någon vill ta hit den.
Det är nämligen inte ens säkert att filmen någonsin går upp i Sverige, ännu finns det ingen som vill distribuera den. Zappas filmer är inga stora publikdragare.
– Nä, det är nog främst fansen som ser den här, säger han eftertänksamt.
"Bobby Brown" – en överraskning
Dagens Zappa är avsevärt annorlunda än Zappa årgång 1966/1967. Både musikaliskt och på texterna märks klara skillnader. I dag är musiken mindre experimentell och avantgardistisk, mer renodlad och lättsmält pop och rock, dock fortfarande mycket avancerad i jämförelse med det övriga utbudet. När Zappa förklarar att han nästan dagligen skriver saker som är så tekniskt komplicerade att ingen nu levande varelse egentligen kan spela dom, och att dom musiker som han skulle behöva inte existerar, förstår man klarare att musiken ibland kan kännas komplex.
Att musiken och texterna förenklats är givetvis på både gott och ont. Å ena sidan når Zappa i dag en långt större publik, å andra sidan – menar freaksen – kommer han hela tiden närmare den kommersiella linje han så ofta kritiserat. Och gränsen var nådd, tyckte man, när Zappa 1979 för första gången lät sig spelas på diskoteken. Den dansbara besvikelsen hette "Bobby Brown" och var en marodör hela sommaren det året. Dom förvånade själarna som följt honom från 60-talet var många. Förvånad var inte minst han själv.
– Det är mycket intressant med "Bobby Brown". I övriga världen hände ingenting, nämligen. Människorna i Norden måtte ha en helt annan typ av gener än resten av världen. Det är den enda förklaringen jag kan tänka mig. Men se upp! När ni växer upp och kanske börjar förstå vad den handlar om så kan ni bli generade, varnar han med en omisskännligt ironisk glimt i ögat.
Tuttar, snoppar och pruttar
Om han nu har glimten i ögat kvar i behåll så är det värre med glimten i texterna. De är inte längre lika hårddraget kritiska mot det amerikanska samhället och dess företeelser. I dag verkar det mest vara tuttar, snoppar, bögar och pruttar som dominerar i skallen på Zappa, därav benämningen "gubbsjuk snuskhummer". Som alltid är hans berättelser bisarra intill galenskapens yttersta kant, men den samhällssatiriska udden för vilken han gjort sig känd är hårt nött. Ändå säger han att han aldrig känt sig manad att ändra samhället med sina texter.
– Det finns inga budskap vare sig i min musik eller min nya film. Om kritikerna sedan vill bry sina hjärnor och försöka hitta undermeningar i allt jag gör så är det deras sak. Jag vill bara underhålla. Jag vet ju ändå att det jag tror är bäst kanske inte är bäst i verkligheten. Det inser jag när andra människor försöker påverka mig med va dom tycker. Jag har aldrig hört någon auktoritet ge mig ett godtagbart svar på någonting. Det mesta makthavarna föreslår är förmodligen skadligt för vår mentala hälsa ändå.
– Ta alla dessa bluffreligioner till exempel. Jag tycker dom är skit. Men vad kan jag säga om det? En del människor tycker ju att joggning är livets mening. Jag tycker det är idiotiskt. Andra tycker att tennis är kicken över alla andra. Det tycker jag år lika idiotiskt. Och resten vill väl gå med i scientologistkyrkan och det tycker jag är idiotiskt. Men vilken rätt har jag att säga att jag är den enda som vet det rätta, jag säger bara att för min egen del är dom här prylarna helt idiotiska. Och jag är i min fulla rätt att skriva vad jag känner utan att för den skull stå med någon pekpinne.
Litar inte på skivbranschen
Kommersiell, uddlös, vem vet? Hur som helst: "Pengar kan förleda den bäste ..." Själv förklarar Frank varför han i dag är sin egen chef med skivbolaget "Zappa Records" och filmbolaget "Interkontinentala Absurditeter":
– Jag litar inte på människorna i varken filmeller skivbranschen. Hela skivindustrin håller i dag på att tas över av· revisorer. Sprättar som kommer direkt från collegeskolan med granna betyg i ekonomi. Dom räknar antalet sålda plattor, satsar kapitalet på trender och ger snart inte ut annat än storsäljare. Det går inte att jobba så. Dessutom har jag total rörelsefrihet med eget bolag.
Zappa har, för att vara direktör och miljonär, en realistisk syn på pengar:
– Dom rikaste människorna i världen är sällan varken smarta eller lyckliga. Och dom lyckligaste människorna i världen är lika sällan smarta eller rika.
I hans eget fall brister nog det resonemanget. Att han är mycket intelligent råder det inga tvivel om. Galenskap och hög intelligens går ju ofta hand i hand ... Och lycklig borde han vara eftersom han säger att "den enda tid när jag är helt till freds med mig själv är när jag jobbar". Enligt den teorin är han i dag lyckligare än någonsin, med tanke på produktionstakten. Men vilken är den lyckligaste tiden i hans liv?
Kommer till Sverige
– Det ska jag låta dig veta när jag kommer dit, säger han och ser underfundig ut, dom bruna ögonen lyser trött och berättar att han är hjärtligt less på att svara på dumma frågor från envisa journalister.
Och framtiden? Hur länge håller han på? Vad blir nästa projekt?
– För det första gäller det att inte stanna upp. För det andra gäller det att hela tiden fortsätta. Jag kommer nog att turnera också år 2000. Fast jag lägger naturligtvis av när jag känner för det. Men jag är inte rädd för att bli gammal. Jag föddes ju gammal. Hade mustasch när jag var elva år. Och vad är det för märkvärdigt med att vara ung? Man har ju för fan inga rättigheter, alla trampar på en. Härnäst kommer jag att göra en rocksymfoni för hel orkester. Nästa år ska jag turnera igen och då kommer jag alla gånger till Sverige. Och så har jag ju en Broadwaymusical klar, men det finns ingen som vill finansiera den ännu, så jag vet inte hur det blir med den.
Jag tror honom när han säger att han inte är slut på länge. Han är och förblir gubben mot strömmen. Och kan man göra en låt med 160 BPM (beats per minute), som i fallet "Stick It Out" på senaste plattan, när man är 39 år, då är man garanterat i gång även som 70-åring. •