Frank Zappa – världens vidrigaste arbetsgivare
By Anders Nilsson
Bakom Frank Zappas spännande och infallsrika musik ligger veckor av stenhård disciplin – två missar samma kväll så åker man obarmhärtigt ur bandet, berättar basisten Arthur Barrow .....
• • • – What a terrible hall !
Frank Zappa har anlänt till handbollsstadion i Drammen. [1] Det är lördag eftermiddag i hamnstaden utanför Oslo. Dagen har varit en enda lång väntan. De norska amazonraggarna samlades tidigt utanför konsertlokalen. Ur bilbandspellarna strömmar lappas "Sheik Yerbouti" och "Joes Garage" i väntan på kvällens känslourladdning. Tonårstjejerna som ökat i and.el bland Zappafansen det senaste året väntar på autografer och "Bobby Brown", låten som slungade in Zappa i discobranschen.
Zappa och musikerna är försenade med flyget från Köpenhamn. Soundchecken kommer inte igång förrän vid sextiden. Startsignalen är Zappas brölande, maxfuzzade Fender som hotar att spränga väggarna. Akustiken är hopplös. Ljudet studsar mot väggarna lika lätt som de handbollar som annars far omkring inne i salen. Zappa skakar på huvudet, vrider upp volymen på gitarren och krossar akustiken. Fendern upptar hela salen. Han testar sångmicken på sitt personliga, sexfixerade sätt: – Louder, louder, harder, harder, faster, faster ...
De som har tillträde till lokalen innan publikinsläppet kornmer smygande efter väggarna, fram till scenen.
Men Zappa vill vara ostörd. Även om han sagt i en intervju att det inte spelar någon roll om publiken finns nedanför scenen. Som på ett givet kommando dyker John upp. John, det är Zappas personlige livvakt. Han är svart, flintskallig, två meter lång och en meter bred. Alltid två steg efter som något slags förvuxen skugga. När John kommer in på arenan behöver han inte ens visa den stilettbatong han fäst i nacken. Han kastar några dystra blickar på fansen. Efter 15 sekunder är det tomt framför scenen.
Småfräck idolgrubbe
Zappa är här. Igen. Lika säker som göken om våren har han kommit tillbaks varje år. Fast i år, 1980, är det till stora delar en annan Zappa. Johns stilettbatong har fått nya uppgifter. Den har slutat slå efter påtända hippies som vill vrida nacken av Zappa för någon textrad som gett en snedtändning. Nu snärtar stilettbatongen mot nykonfirmerade tonårsfingrar som vill nudda vid skaparen av "Bobby Brown".
Hans nya fans är av samma generation som hans dotter Moon. Födda vid samma tid som hans gamla fans med darrande händer sprang hem med nyutkomna "We're only in it for the money" där Zappa och hans dåvarande grupp Mothers of Invention parodierade Beatles "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band". Och frågan är om han inte trivs bättre med sin nya roll som pappa Zappa, tonåringarnas småfräcka idolgubbe. Kritikerna har gett upp hoppet om honom. tian slipper dras med alla besvikna nedskrivningar om den kommersielle Zappa. Kulturknuttarna har slutat analysera hans nya musik. Dessutom lönar det sig att ligga på topplistorna.
Det var flera år sedan Zappa lämnade sina udda uppsättningar med flera sorters slagverk, stråkar och andra mystiska instrument som nosade i rock musiken för kanske första gången. De senaste åren har det varit mer traditionella rockuppsättningar med gitarrer, klaviatur, bas och trummor. (Även om Zappa antagligen slog nytt gitarrekord förra året genom att ha fyra gitarrister igång på scenen, samtidigt").
I år är det ett sexmannaband, inklusive Zappa. Ray White och Ike Willis sköter gitarrerna. Tommy Mars spelar klaviatur, Arthur Barrow bas, klaviatur och sköter något som i programmet kallas för "stunt-röst". Färskaste medlemmen är trummisen David Logeman. Därutöver är det ett dussin roadies, ljudoch ljussättare, chaufförer, administratörer och så John med batongen, förstås.
Basisten Arthur Barrow har hunnit bli veteran i bandet. Han började 1978. Sommaren innan turnerade han i Sverige som gitarrist åt Björn Skifs!
– Det var en kul sommar. Därför är det roligt att komma tillbaks till Sverige ibland.
Arthur kom i kontakt med Zappa på samma sätt som de flesta andra musiker. Ryktet spred sig i Los Angeles: Zappa behövde en basist. Arthur Barrow gick upp till Zappas kontor och fick en tid för provspelning. Arthur Barrow konkurrerade med 15 andra basister. Det gällde att behärska instrumentet, läsa noter, sjunga och lära in nya melodier bättre än de andra. Arthur Barrow fick lyssna på en Zappalåt, "Saint Alphonso's pancake breakfast". Sedan skulle han spela den, rakt av. Det gick bra.
"Du är anställd", sa Zappa. Då hade han inte ens lyssnat på de andra basisterna. "Förresten", tillade Zappa, "så är du nog en av de bästa basister jag spelat med."
När Arthur Barrow anställdes fick han teckna kontrakt ett år framåt. Det behövde inte betyda att han skulle jobba så länge. En miss för mycket under en konsert innebär omedelbart avsked. Fast lönen på cirka 500 dollar i veckan får musikern behålla kontraktstiden ut.
Under konserterna tillåts inga felspelningar. Därför är det stenhårda repetioner åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, flera månader innan en större turne. Då är inte ens Zappa med. En repetionsledare utses. Någon gång i veckan dyker Zappa upp för att checka av vilka resultat som nåtts.
– Humöret är upp och ned hos Frank. Ibland räcker det men en enda miss under konserten. Då kan den vara spolierad för honom. Gör samme kille två missar en kväll kan han nästan vara beredd på att få sparken direkt, säger Arthur Barrow.
"Frank struntar i vänskap"
Missar någon kastar Zappa en enda blick på den olycksalige.
– Får man en sådan blick missar man inte gärna en gång till, säger Arthur.
Det är på scenen som musikerna träffar Zappa. Privatlivet håller, han för sig själv, även under turneerna. Zappa kommer till konsertlokalerna i egen limousin. Han har en egen loge. Och om han bor på samma hotell som musikerna så umgås han ändå aldrig med dem.
– Vänskap betyder inget för Frank.
Det enda hans liv handlar om är musik, säger Arthur Barrow. Fast jag trivs faktiskt med att spela hos Frank. Det är en utmanande och rolig musik. Dessutom är det meriterande. Har man spelat hos Zappa då har man nått en viss musikalisk nivå. Det vet folk.
Även om Zappa har en klar distans till sina musiker så är han bra att jobba med, anser Arthur Barrow. Han har inga favoriter. Kräver att alla ska göra sitt jobb. Gruppkänslan sprack under förra turnen. Det är därför ett par av musikerna är utbytta.
– Förra uppsättningen innehöll för många egon. Varken de privata eller musikaliska relationerna fungerade, berättar en roadie. I år är vi ett betydligt mer sammansvetsat gäng.
Trummisen David Logeman kom med strax innan turnen.
– Det är enormt givande att spela med Zappa, säger han. Såna musikaliska krav som ställs här har jag aldrig mött förr.
David Logeman fick jobbet på samma sätt som Arthur Barrow. Fast i hårdare konkurrens. 60 trummisar sökte jobbet.
– Vi fick göra massor av provspelningar. Till slut stod valet mellan mej och en annan kille. Den andre fick jobbet. Men efter några dar hade han tydligen fått sluta, och då fick jag jobbet.
Drammenhallen har hunnit bli fullsatt. John, livvakten, vankar fram och tillbaka på scenen. Ingen får blockera gångarna. Inga fotografer får stå vid scenen. Till slut är det rensat framför scenen. Ljuset slocknar. Intensiteten i jublet ökar. När Zappa kommer in på scenen blir det totalt kaos. Alla rusar mot scenen. John ställer sig mitt på scenen och tummar lätt på stilettbatongen. Sakta drar sig folkhopen tillbaka.
Den tonåriga frihetshysterin är det nyaste föremålet för Zappas satir.
Publiken gillar det.
Jublar åt den nya singeln om att det är roligare med disco och rullskridskor än att bli inkallad i militärtjänst, "I don't wanna get drafted". "Joe's Garage" kommer, ännu högre jubel och armarna i luften. Tiden går fort. "Tack för oss", säger Zappa och försvinner ut till höger. Strax efter är det dags för extranummer; BOBBY BROWN!! Kaoset är fullständigt framme vid scenen. Vakterna kämpar mot de framrusande fansen som nu erövrat området kring scenen. Alla står på stolarna. John får användning av sin batong för första gången under kvällen. Det är slagsmål.
I'm a dancing fool ... Publiken dansar vilt på varann. Zappa uppmanar publiken mellan textraderna: "Hey, det här är ett ställe för rock'n'roll, inte ett slakthus." Ytterligare några extranummer krävs för att publiken ska samla ihop sig och gå hem. Låtarna har hakat i varann. Ibland sakta flytande som under Zappas solon. I bland stenhårt dirigerat då musikerna inte kan släppa Zappa med blicken.
Kallt stål
I omklädningsrummet väntar vin och ost. Men ingen äter speciellt mycket.
Arthur Barrow kämpar förgäves med en vinkork. Alla är överens om att det var en bra, men ovanligt vild konsert. Dörren öppnas, in kommer Zappa. På gott humör. All mat finns nämligen i musikernas rum.
– Bra konsert va, strålar han.
– Men bråkig, svarar Tommy Mars.
– Äh, ni skulle varit med i Detroit -62, skrattar Zappa och tar sig en ostmacka.
Allt har stämt i kväll. Zappa är på gott humör. Han tar en ostmacka till och lyssnar intresserat på Tommy Mars som anser att roadisarna borde skärpa sig och vara på plats under konserten. Det är tredje kvällen som elektroniken har pajat i hans synthesizers.
Det är dags att dra in till Oslo.
– Oasloe, är det ett namn på en stad? frågar gitarristen Ike Willis. Det låter mer som asshole ...
Fansen har blockerat utgången till bilarna. Det är musikerna som först får tränga sig igenom folkmassan. En kvart senare kommer Zappa. När han vinkar till fansen halar John fram stilettbatongen, dunk, dunk. Tonåringarnas upplevelse, att få vidröra Zappa, ersätts av kallt stål över fingrarna. Men jublet fortsätter hos dem som inte fått smaka på Johns batong. I tonårsshopen står en trettioåring som antagligen köade för ett av de första exemplaren av "We're only in it for the rnoney" på sextiotalet.
– Zappa, you're a broken asshole! skriker han.
Zappa vinkar glatt mot honom och kliver in i limousinen.
1. Zappa concert in Drammenshallen, Drammen, Norway was on May 31, 1980 (Frank Zappa Gig List)